Sista måndagen i november samlas Akademiens ledamöter till den årliga Högtidssammankomsten i Akademiens Stora sal på Nybrokajen 11. På programmet står bland annat den Ständige sekreterarens årsberättelse och utdelning av pris och medaljer. Som sig bör bjuds också på rikligt med musikinslag.

Pristagare, stipendiater och medaljörer 2025. Foto: Lova Wallerö

Preses högtidstal 2025

Se högtidssammankomsten här för att höra musiken som interfolieras i preses tal (18.30 minuter in i sändningen). Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Ers Majestät,
Ärade hedersledamöter, ledamöter, medaljörer, pristagare, stipendiater, Ärade kollegor från våra systerakademier,
Mina damer och herrar,

Varmt välkomna till Kungl. Musikaliska Akademiens 254 högtidssammankomst, vilken jag härmed förklarar för öppnad.

Vilken glädje att se en så välfylld konsertsal som denna afton får ta del av det som har hänt i Fru Musicas underbara värld sedan den förra högtidssammankomsten. Och ett särskilt välkomnande även till er som följer oss digitalt. Det är en stor glädje för vår akademi att ers majestät gästar oss denna afton. Det skänker alltid ett unikt gyllene skimmer över vår sammankomst.

”Vem ska jag tro på, tro på, ja tro på när, tro på när allt är så här?” så skaldade en ung musiker hemma vid köksbordet och föga anade väl den då unge Tomas Di Leva med vilken profetisk precision hans enkla text skulle träffa vår verklighet nästan 40 år senare.

Sällan har väl vår värld överösts av så många uttalanden från olika beslutsfattare och världsledare som nu. Budskapen kommuniceras ofta via diverse sociala medier där orden mestadels är präglade av aggression, hot och maktfullkomlighet – antalet exklamationstecken är ofta fler än vad det är risgryn i en vällagad risotto.

Torget i min hemstad Motala förvandlades varje lördag till en mötesplats för östgötaslättens lantbrukare – där slöts affärsöverenskommelser på ett ytterst hedervärt sätt. Två valkiga nävar möttes i ett handslag följt av frasen – ”det här har du mitt ord på”. Att ge sitt ord var det mest dyrbara två människor kunde ge till varandra.

När jag gick och funderade kring denna sammankomst fylldes mitt hjärta av tacksamhet över att vår fina Akademi har musiken som sitt främsta uttrycksmedel. Vi vet att kombinationen av text och musik – Musiken och Ordet – är den ljuvligaste av kombinationer vilket bland annat snart lyfts fram i ett kommande samarbete med vår kära systerakademi Svenska Akademien. Men ibland är det skönt att enbart kunna förlita sig på musikens kraft och uttryck.

(Start harpa) Plötsligt började en melodi att ljuda inne i huvudet. Det brukar göra det när jag går och tänker. Efter ett helt liv med musiken så har hjärnan kommit att förvandlas till en titaniskt stor jukebox där olika tankar och funderingar avgör vilken melodi som plötsligt faller ned på skivtallriken – min tacksamhet över att just nu slippa använda ord aktiverade följande melodi – (Säg det i toner). Jules Sylvain som i år firar 125 - årsjubileum.

Jag är född obotligt glad, men ändå fortsatte mina tankar att präglas av ett visst mörker – är människan ond funderade jag över när nyhetsflödet återigen sköljde över mig.

Med denna mörka tanke i huvudet påbörjade jag följande morgon ännu en gång min promenad till Akademien. Ute ur porten kastade jag en sedvanligt lysten blick ned mot Brunnsvikens glittrande vatten med Hagaparkens ljuvliga grönska i sin direkta anslutning. Framme vid korsningen Odengatan/Sveavägen sökte sig min blick mot vackra Gustav Vasa Kyrka där vi om bara några dagar kommer att förenas i legendariska kyrkomusikern Otto Olssons mästerverk Advent.

Strax intill tronar ljuvliga Stadsbiblioteket där miljarder av bokstäver förenas i det ena mästerverket efter det andra. I korsningen Kungsgatan/Sveavägen ligger ännu ett palats – Konserthuset som alldeles strax inleder sitt 100-årsfirande och där tusentals av undersköna symfonier klingat genom åren.

Vid Sergels Torg kastar jag ännu en lysten blick och denna gång mot Kulturhuset/Stadsteaterns glittrande fasad med sitt förföriska utbud. Promenaden leder vidare förbi Kungsträdgården där Kungliga Operan skymtar i dess bakkant – vilka sångare vi fostrat och fortsatt fostrar i detta land.

Nästan framme vid Akademien stannar jag en stund i korsningen av Strandvägen/Birger Jarlsgatan och beundrar Dramatens gyllene och vitt skimrande fasad med alla tillhörande mästerverk som där formats och framförts genom åren. Därefter passerar jag Bukowskis med alla sina enastående alster i skyltfönstret. Avslutningsvis söker sig mitt öga till menyn på Wedholms Fisk – Frikassé i champagnesås toppad med forellrom.

Där bröt återigen solen igenom och tog över hela mitt medvetande. Människan som skapar så fantastiska saker är naturligtvis god.

Och plötsligt framstod det som en självklarhet vad vi ska tro på – vi ska tro på kraften i vad som sker när vi människor bestämmer oss för att göra goda saker tillsammans.

Vi ska tro på kraften som ligger i ett fritt och oberoende kulturliv präglat av nyfikenhet och mod.

Vi ska tro på vårt arbete i denna Akademi där musiken är en stark kulturbärare och en blomstrande kraft och konstform i samhället.

Vi ska med spotlight och pannlampa nyfiket följa musikens pulsslag i Sverige och i världen, vi ska oavbrutet ta initiativ som stärker musikens närvaro och betydelse i vårt samhälle.

Vi ska tro på kraften att genom utbildning, forskning och konstnärligt nyskapande öppna rum för nya toner, nya röster och nya möjligheter att låta musiken vara med och forma vår gemensamma framtid.

Vi ska tro på den tyngd som ligger i det ansvar vi som akademi tilldelats att värna, vårda men också utveckla det svenska musiklivet.

När jag helt uppfylld av detta stod framför porten till Akademin ramlade ytterligare en skiva från jukeboxen ned på skivtallriken. Denna gång av en av urfäderna till det som vi ägnar oss åt i denna akademi.

Han tvivlade aldrig över vad han skulle tro på – varenda ton och textrad tillägnades skapelsen och den kraft som ligger i att vi i vårt dagliga värv oavbrutet vågar älska, vågar visa vår sårbarhet men framförallt vågar visa omsorg om varandra.

Ärade Högtidsgäster – vilken kraft det ligger i Musiken och Ordet. Luta er nu tillbaka och njut av Radiokören, Kaspars Putniņš, Lisa Viguier Vallgårda och naturligtvis musik av mästaren själv – Johan Sebastian Bach.

Stefan Forsberg
Preses